För ett par år sedan förstod jag att sex var ett problem för mig. Då var jag i ett förhållande. Jag klarade inte av att han tog på mig, rörde vid mig. Jag hade alltid kommandot, bestämde vad som skulle hända och ville helst slippa förspel och mys efteråt. Jag ville helst slippa sex överhuvudtaget men det trodde jag var normalt. Så småningom blev sex en källa till ångest och panik och jag gjorde allt för att slippa vilket självklart väckte misstankar hos min kära pojkvän som inte gjort något fel. Det blev stadigt värre och efter sex grät jag mig till sömns. Jag stod nästan ut ett år till. För att jag älskade honom.
Trots att sex var det vidrigaste i mitt liv var jag otrogen och det drev mig till slut till att avsluta förhållandet eftersom jag inte kunde hantera skuldkänslorna. Jag inbillade mig länge att jag var otrogen för att vi inte var lyckliga men det är inte sant. Jag ville inte vara med någon annan och jag fick inte ut något av det, snarare tvärt om. Otroheten var självplågeri. Att såra den jag älskade mest var ett led i min egen självdestruktivitet. Otrohet blev ett tvång jämförbart med att skära eller svälta sig själv.
Efter förhållandet tog mina problem en helt ny form; Sex blev min drog. Tvångsmässigt har jag sedan den dagen vi bröt haft sex så ofta jag kunnat med vem som helst och det tar över mitt liv. Om jag inte tänker på sex eller har sex så skäms jag över att jag haft sex. Det värsta är skammen efteråt, bakruset. Det kan endast botas med ännu en fylla och ännu en naken kropp.
