Sex.

För ett par år sedan förstod jag att sex var ett problem för mig. Då var jag i ett förhållande. Jag klarade inte av att han tog på mig, rörde vid mig. Jag hade alltid kommandot, bestämde vad som skulle hända och ville helst slippa förspel och mys efteråt. Jag ville helst slippa sex överhuvudtaget men det trodde jag var normalt. Så småningom blev sex en källa till ångest och panik och jag gjorde allt för att slippa vilket självklart väckte misstankar hos min kära pojkvän som inte gjort något fel. Det blev stadigt värre och efter sex grät jag mig till sömns. Jag stod nästan ut ett år till. För att jag älskade honom.

Trots att sex var det vidrigaste i mitt liv var jag otrogen och det drev mig till slut till att avsluta förhållandet eftersom jag inte kunde hantera skuldkänslorna. Jag inbillade mig länge att jag var otrogen för att vi inte var lyckliga men det är inte sant. Jag ville inte vara med någon annan och jag fick inte ut något av det, snarare tvärt om. Otroheten var självplågeri. Att såra den jag älskade mest var ett led i min egen självdestruktivitet. Otrohet blev ett tvång jämförbart med att skära eller svälta sig själv.


Efter förhållandet tog mina problem en helt ny form; Sex blev min drog. Tvångsmässigt har jag sedan den dagen vi bröt haft sex så ofta jag kunnat med vem som helst och det tar över mitt liv. Om jag inte tänker på sex eller har sex så skäms jag över att jag haft sex. Det värsta är skammen efteråt, bakruset. Det kan endast botas med ännu en fylla och ännu en naken kropp.

Jul,

Ingen familj är perfekt. Jag önskar mig ingen perfekt familj. Jag önskar mig en familj. En familj som är min på riktigt. Som fosterbarn har jag många familjer på låtsas. Det gör detsamma för det mesta men inte på jul. På jul är jag på besök i någon annans familj, i någon annans hem. För att jag inte har någon egen familj.

På jul står det God Jul Mamma och God jul Pappa och farmor och morfar på paketen och jag får en klump i magen och tänker att de kan dra åt helvete allihopa. Fast de menar jag såklart inte. För jag är tacksam. Tacksam att det står mitt namn på vissa klappar. eller? Har de köpt presenter till mig av kärlek eller tvång? Hela julen känns förvisso tvingad så vad vet jag. 

I år sa jag stopp. Julafton spenderade jag på jobbet. Från klockan 07:00 till 22:00. Istället får jag stå ut med skuldkänslorna. Såhär visar man inte tacksamhet till familjen som tog mig under sina vingar när jag som mest behövde dem. Jag jobbade juldagen och annandagen också. På så vis höll jag paniken i schack. 

Jag hade bestämt mig att inte fira jul i år och skulle ha hållit fast vid det. Min biologiska mamma har mått bättre de sista och vi har byggt upp en fin relation. Därför bestämde jag mig för att bjuda henne på jul-frukost på juldagen innan jag skulle till jobbet. Hon blev så glad. Godtroget ställde jag mig och kokade gröt, förberedde skinkmackor, pepparkakor, ostar och glögg. Jag tände ljus och satte på musik. När smset kom kändes det som en spark i magen. Jag borde varit förberedd, jag borde vara van. Jag hade ingen aning att det skulle göra så ont när hon ställde in. "Jag orkar inte komma". Jag sjönk ner på köksgolvet och grät tills jag var tvungen att gå till jobbet. "Det gör inget mamma, en annan gång"

Nu sitter jag på landet hos min sista fosterfamilj.Jag öppnade mina julklappar igår, inget extraordinärt. Det är svårt att vara på besök, mitt rum finns inte kvar och jag blir rastlös. När alla har gått och lagt sig och det är tyst och mörkt hinner demonerna ikapp. 

 Mamma, pappa, barn. Kärlek. Det kunde kanske ha fungerat.