På jul står det God Jul Mamma och God jul Pappa och farmor och morfar på paketen och jag får en klump i magen och tänker att de kan dra åt helvete allihopa. Fast de menar jag såklart inte. För jag är tacksam. Tacksam att det står mitt namn på vissa klappar. eller? Har de köpt presenter till mig av kärlek eller tvång? Hela julen känns förvisso tvingad så vad vet jag.
I år sa jag stopp. Julafton spenderade jag på jobbet. Från klockan 07:00 till 22:00. Istället får jag stå ut med skuldkänslorna. Såhär visar man inte tacksamhet till familjen som tog mig under sina vingar när jag som mest behövde dem. Jag jobbade juldagen och annandagen också. På så vis höll jag paniken i schack.
Jag hade bestämt mig att inte fira jul i år och skulle ha hållit fast vid det. Min biologiska mamma har mått bättre de sista och vi har byggt upp en fin relation. Därför bestämde jag mig för att bjuda henne på jul-frukost på juldagen innan jag skulle till jobbet. Hon blev så glad. Godtroget ställde jag mig och kokade gröt, förberedde skinkmackor, pepparkakor, ostar och glögg. Jag tände ljus och satte på musik. När smset kom kändes det som en spark i magen. Jag borde varit förberedd, jag borde vara van. Jag hade ingen aning att det skulle göra så ont när hon ställde in. "Jag orkar inte komma". Jag sjönk ner på köksgolvet och grät tills jag var tvungen att gå till jobbet. "Det gör inget mamma, en annan gång"
Nu sitter jag på landet hos min sista fosterfamilj.Jag öppnade mina julklappar igår, inget extraordinärt. Det är svårt att vara på besök, mitt rum finns inte kvar och jag blir rastlös. När alla har gått och lagt sig och det är tyst och mörkt hinner demonerna ikapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar